Första arbetsdagen alltså.
Gick väl hyfsat bra. Men känner att jag drar mig undan lite mer än tidigare ffa när det är mycket folk. Jag som har jobbat stenhårt under flera år med att ta större plats på t ex möten... Men förhoppningsvis inte ogjort arbete utan när jag väl litar på min kropp igen så ska det jag väl kunna ta nåt steg fram igen!?
Det konstiga är att jag oroar mig inte alls för att leda jympa på torsdag! Inte mer än de vanliga premiärnerverna som fladdrar i magen. Och där borde jag ju känna en oro över att inte ha kontroll på min kropp, väl?! Fast på terminspremiär så kan det mesta hända och det vet jag ju, black out, fel rörelser, fel ordning på rörelserna, fel antal repetitioner.... Ja listan kan göras lång! Allt jag skrev här uppe har hänt mig (och några saker till och inte bara när passet är nytt!) Kanske därför jag känner mig hyfsat trygg ändå!?
Och träning är ju det som tidigare har hjälpt mig att hitta tillbaks till min kropp så varför skulle det vara annorlunda nu?
Däremot blir det inte nån körsång den här veckan vilket känns lite trist. När jag sjunger så är den inre negativa rösten helt tyst vilket är obeskrivligt skönt!
Fast jag brukar sjunga samtidigt som jag jympar så det blir kanske bra ändå! 😉 men kan bli lite problem med den isländska låten... 😂
Fick idag ett mail från min terapeut, med youtube-länkar och boktips om skam. Väldigt intressant! Saker och ting börja falla så smått på plats men så händer nåt och så känns det som om jag är tillbaks på ruta noll igen. Fast det vet jag ju att jag inte är... Jag har tagit flera steg framåt utifrån där jag startade. Ibland nåt sidsteg och kanske även nåt bakåt. Men det går framåt! Med små steg men vem har bråttom?!
Kommentera