Är så van att alltid ge mig själv en känga egentligen oavsett om saker och ting gått bra eller ej. Har det gått mindre bra så är orden mycket värre men även om det gått bra så hittar jag alltid nåt....
Att nu försöka låta bli att tänka dessa tankar och om jag skulle råka göra det, att inte skälla på mig för att jag råkade göra det, är definitivt ingen lätt sak.
Just nu har jag fullt upp med att försöka vara snäll mot mig själv efter torsdagens samtal med terapeuten. Att berätta nånting som varit en riktig djup hemlighet i många, många år har verkligen rört upp allting för mig. Även om terapeuten sa till mig att ingenting är mitt fel så är det ju ändå jag som valt att berätta. Mitt beslut att berätta går ju emot allt som jag fått "lära" mig...
Som ni förstår så är skamkänslorna stora och så även rädslan.
En del av mig vill så gärna berätta för er då jag litar på er till 100%. Annars hade jag aldrig bjudit in er hit...
Mitt intellekt säger mig att ingen av er kommer att se annorlunda på mig än vad ni gör idag men just nu är rädslan alldeles för stor. Rädslan för att bli ensam så som jag varit under så många år tidigare, att bli utstött igen...
Jag vet att det är helt absurt men alla mina varningssystem är påslagna.
Kan ju inte låta bli att fundera på hur nästa möte med terapeuten blir? Jag vet ju att hon varken dömer mig eller gör andra värderingar av vad jag berättar.
Jag har så svårt att inte skälla på mig själv nu då jag inser att det är ju rent av korkat att ens tveka! Argh!!!
Men jag försöker att se på mina känslor med vänlighet, är jag rädd just nu så är det så det är. Och inte döma mig för detta....
Kommentera