Tänk så skönt det var när jag kunde säga till mig själv att jag bara inbillat mig, att det nog aldrig hade hänt, och tro på det!! Fast nånstans har det alltid funnits en gnagande känsla att nånting inte varit rätt...
Att leva i förnekelse och att välja att inte minnas är rätt skönt, fast när det bubblar över så slår det verkligen omkull en. Som idag t ex, jag tror aldrig att jag nånsin (fast det har jag nog) upplevt en kris/trauma/chock-reaktion så starkt som jag gjorde idag. Men min terapeut fick mig att hålla mig kvar i kroppen ändå. Hon guidade mig på ett bra sätt igenom hela processen. Hon hjälpte mig att känna känslorna utan att blockera dom, bara låt dom vara och inte kämpa emot.
Kanske är den starka reaktionen ett tecken på att jag verkligen håller på att släppa taget om allt som hänt?!
Hon varnade mig lite för att nu när processen verkligen är igång så kan tankarna om att jag är värdelös, dum, korkad etc bli ännu starkare och kraftfulla. Det jag skulle göra då är att se till att inte vara ensam! Behöver inte tvunget vara nån som vet vad jag går igenom men jag tänker att det kanske underlättar?! Det hon menar är att jag behöver distrahera mina egna destruktiva tankar.
Det var ett tufft samtal med terapeuten idag och jag var där nästan en och en halv timme. Nu hoppas jag på en hel natts sömn (tagit sömntablett då jag inte sovit ordentligt de senaste nätterna) så jag kan vara lite piggare imorgon än vad jag känner mig just nu.
Men det kändes riktigt bra efteråt, även om det var jobbigt. Jag kände att hon fångade upp mig och lät mig inte gå därifrån förrän jag mådde ok igen.
Fick veta idag att jag även kan ringa henne mellan våra träffar om jag inte skulle må bra eller känna ett behov av att få prata. Känns tryggt att veta!
Kommentera