Jag var väl lite beredd på att det inte skulle bli nån lätt dag idag, och det blev det inte heller...
Hade svårt att fokusera på rätt saker på jobbet. Tankarna fladdrade gärna iväg. Funderar mycket på om jag gör rätt. Vad tänker min terapeut om mig egentligen är en annan tanke som dyker upp emellanåt.
Jag vet ju egentligen att jag har gjort rätt val! Och jag tror inte heller att hon tänker att jag är dum el korkad som inte fattade nåt. Men ändå så finns tankarna där...
Vad tänker ni när ni träffar mig!?
Jag försöker att inte döma mig själv alldeles för hårt för tillfället, men det jag berättade igår är så skamfyllt så jag vet inte riktigt hur jag ska klara ut det. Men jag gör ett försök här...
Jag älskade min morfar! Kanske inte just när övergreppen skedde även om det fanns en njutning ibland även om jag inte ville njuta, inte heller när han ville att jag skulle spela en roll som givetvis utmynnade i nån sexuell handling, oralt, vaginalt eller analt...
Men efteråt, när han blev den där goda varma mysiga morfar som kramade mig, bad om ursäkt, kanske behövdes jag tröstas, torka bort tårarna, torka bort sperman, klä på mig...
Det var det bästa jag visste, att få krypa upp i hans famn där och då! Jag blev sedd, bekräftad och älskad!!
Just nu känns detta bara så fel... Hur kunde jag ha dessa känslor?! Hur är det ens möjligt!??
Kommentera