Nåt jag blivit klok på under den här resan är hur många olika inre röster jag har. Oftast dyker det om en bild framför ögonen som förstärker rösten, t ex den som talar om att jag är värdelös och inget kan, då ser jag ett suddigt ansikte med en väldigt skarp, smal mun.
En annan röst säger att tala aldrig om vår hemlighet för nån för då kommer nåt hemskt att hända. Ännu har inget hemskt hänt!
Men mitt ibland dessa röster som är mer eller mindre starka så finns en liten tunn röst som försöker nå igenom. En späd röst som ber om ursäkt för att den finns. Jag vet att jag måste lyssna till denna men ibland är de andra så väldigt högljudda så den lilla rösten hörs inte alls. När jag hör den här rösten så ser jag en flicka i 7-8 års åldern, ensam och övergiven. Jag vill bara ge henne en kram men hon är så väldigt långt borta. Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna närma mig henne utan att hon försvinner.
Kommentera