Igår fokuserade jag på mig själv och mitt eget mående. Men givetvis föll jag dit och gjorde en del planering av utbildningar som jag ska hålla i på jobb. Måndagens känslor och tankar hängde envist kvar men på nåt sätt lyckades jag ta mig igenom dagen. Körsång på kvällen och det brukar alltid fylla mig med energi men det där svarta hålet i bröstet som är ångest finns fortfarande kvar. Jag tror att det kommer att finnas kvar tills jag har fått svar från utbildningen för en sak som oroar mig är hur jag ska kunna berätta detta för mina föräldrar och ffa min mamma. Kommer jag inte in så behöver jag ju inte säga nåt överhuvudtaget men annars... Jag har ju helt och hållet gått emot min mamma när jag sökte till musiklinjen. Hur kommer hon att reagera? Vad kommer hon att säga?
Detta var det som samtalet hos terapeuten i måndags handlade om. Min terapeut försöker få mig att inse att min rädsla för min mamma och vad hon ska tycka är ett barns rädsla. Det är ju inte särskilt realistiskt att jag som snart är 43 år är rädd för min mamma, och det inser jag också. Men känslan är nåt helt annat!
Jag skäms för att skriva här hur mycket hon fortfarande kan påverka mig i mitt liv även om det är över 20 år sen som jag flyttade hemifrån. Men det är så här det är!
Kommentera