Ibland (läs ofta) så försöker jag känna vad personen jag har mittemot mig vill ha för svar på frågan som jag nyss fick, ffa om mitt mående. Jag svarar inte utifrån mig själv utan vad jag tror är "rätt" svar som den andre vill höra. Jag har gjort så under hela min uppväxt och det var en överlevnadsstrategi för då kunde jag ju ev slippa den där jäkla garderoben som blev riktigt kolsvart när dörren stängdes. Och svarade jag min morfar det som han ville att jag skulle säga så blev det också så mycket enklare. Men nu när jag träffar personer, min terapeut och min sjukgymnast, som vill att jag svarar utifrån vad jag känner så får jag nån form av inre mental kollaps. Detta går helt emot allt jag lärt mig under min uppväxt och jag vet inte riktigt hur jag ska fixa det här. Det är väl ffa hos sjukgymnasten som jag får de här mentala kollapserna och t ex inte ens vet hur jag ska ta ett steg framåt. Hos sjukgymnasten är det mycket fokus på känslorna här och nu. Dåtiden bryr vi inte oss så mycket om för den går inte att ändra. Däremot kan man ändra här och nu! När hon ber mig tala om hur det känns när vi gör en övning så kommer genast i mitt huvud en tanke "vad vill hon ha för svar?" och jag fastnar i mina tankar... Känns nästan helt omöjligt! Hur ska jag klara ut det här?
Meningen var att jag skulle till sjukgymnasten imorgon men hon är sjuk så det blir nästa fredag istället.

Kommentera

Publiceras ej