Har fått frågan några gånger om jag kunde veta om det var en dag som morfar var världens go'aste morfar eller den där gubben som ville ha mig ner i källaren. Jag har bara svarat att jag bara visste det. Har funderat en del och även tänkt efter och analyserat mina minnen.
En sak var att min syster nästan aldrig var där. Måste ha varit de dagar hon tränade handboll efter skolan. Ibland var hon där men då åkte hon och mormor iväg nånstans, eller gick in till grannen eller nåt.
Så fort jag kom in i huset så kunde jag känna på stämningen om det var källaren som väntade eller inte. Jag kan minnas hur jag bara väntade de dagar det var så, väntade på att det skulle vara över. Kunde knappt få i mig nån fika överhuvudtaget innan. Efteråt var det inte heller så lätt men oftast fick jag nåt extra gott. Skuldkänslor?
Jag vill inte ens tänka på hur jag mådde när jag insåg att morfars kompis också fanns där... Jag var verkligen rädd för honom. Den stunden det tog för dom att spela klart (dom spelade alltid kort) var nog den mest jävligaste väntan jag nånsin har haft. Och så vetskapen om att jag skulle ha ont både här och där efteråt. Och känna mig helt förnedrad... Hur kan man som en man i 70-års åldern tända på att förnedra en 10-åring? Och göra henne illa?!
Morfar kunde iaf visa mig kärlek och omtanke efteråt men han kunde hånskratta åt mig istället när jag bad honom sluta.
Kommentera