Helt död efter dagens samtal med terapeuten. Bölade som vanligt och känner mig så himla dum och korkad varje gång det blir så. Och varje gång säger Katarina, min terapeut, precis tvärtom. Men jag är uppfostrad med att man inte ska visa att man gråter för då blottar man sina svagheter. Det var ju en vinst för morsan om hon fick mig att börja gråta...
Idag blev insikten att jag projicerar min mamma på andra runt omkring mig det som fick mig att tippa över. Ta t ex den kvinnliga anhörig till en patient som tyckte jag var inkompetent och värdelös. Varför hon påverkade mig så enormt var att hon betedde sig exakt som min mamma och jag hamnade i dåtiden i mina reaktioner. Hur ska jag liksom fixa det en annan gång? Är det ens möjligt att jag kommer att kunna hantera det på ett bättre sätt?!
Men det gavs många tillfällen idag på att öva på närvaro, att stanna kvar i kroppen.

Imorgon ska jag träffa sjukgymnasten och det lär också bli en väldigt tuff timme. Fattar inte riktigt hur jag ska orka! Tur att det inte är förrän sent på eftermiddagen så hinner jag sova lite under dagen.

Kommentera

Publiceras ej