Idag tog jag ytterligare ett steg i rätt riktning. Jag läste upp en av mina dikter på vårt stora morgonmöte. Fick koncentrera mig väl och stirra ner på texten då jag inte klarade av att möta mina arbetskamraters blickar under tiden jag läste. Efteråt var det nästan tvärtom, de undvek att möta min blick. Jag vet att det är mycket att ta in och smälta. De kommentarer jag fick var i stil med "tack för att du berättar", "modigt av dig" etc. Fick några kramar också. 

Senare fick jag ett mail och under kvällen har jag fått ett meddelande på FB. Jag om någon förstår så väl hur mycket enklare det är att uttrycka sig i skrift så jag förstår dom! 

Dikten jag valde att läsa upp var den här 

Jag ser en liten och rädd flicka
Hon är fem år gammal 
Och sitter instängd i en mörk garderob 
Hon vet inte riktigt vad som hände
För hon ville ju bara berätta nåt roligt för sin mamma

Jag ser en liten och rädd flicka
Hon är nu sju år gammal
Hon har hittat nån som älskar henne
Som får henne känna sig sedd
Men hennes morfar utnyttjar situationen 
Och flickan försöker koppla bort för att överleva

Jag ser nu en rädd flicka på tio år
Enligt hennes morfar är hon nu en kvinna 
Det hon tänker är att det gör väldigt ont att vara kvinna 
Och så stänger hon av ännu mer känslor
Hon undrar om detta är ok
Och är det ingen som ser???

De här flickorna bor alla inom mig
Det gör ont varje gång jag ser dom
Jag vill kunna hjälpa dom men hur? 
Hur ska jag få dom att bli trygga? 
Och hur ska jag nånsin kunna återfå det som tagits ifrån mig?


Jag satt och läste igenom alla mina texter för att se vilken jag ville dela med mig. Det var en väldigt stark upplevelse att läsa allt. Tårarna kom givetvis men nu vet jag att det inte är mitt fel! Hur har jag ens kunnat tro det?! 

Kommentera

Publiceras ej