Det är nästan så jag vill be om ursäkt för inlägget innan ni börjar läsa...😳

Träffade terapeuten idag.
Jag har lite svårt att acceptera att hon lyckas penetrera mer och mer igenom mitt skyddande skal som jag byggt upp under alla åren. Och sedan är hon så jäkla rak i sina frågor så det går liksom inte att smita undan.

Idag så lyckades jag placera mina händer på mage och hjärta (då det var där som känslorna var som störst och rörigast idag). Väldigt obekväm kände jag mig. På frågan om det var känslorna inne i kroppen eller mina händer som var värst att stå ut med så svarade jag mina händer. Hon fortsatte då med "men det är dina egna händer, inte någon annans utan dina egna". Och sedan kom frågan "är du rädd för dina händer?" och "är dina händer destruktiva nu i vuxen ålder?"
Tack för den liksom!! Skammen slog ner mig totalt! Ja, mina händer är destruktiva...och jag skäms för att berätta det. Ni kanske alla kan förstå på vilket sätt de är destruktiva när man varit utsatt för sexuella övergrepp... 😳
Inget samtalsämne vid fikabordet precis...
Men, visst, att erkänna är väl en del av min resa och läkning?!

Kommentera

Publiceras ej