Allt känns så meningslöst för tillfället! Är det nån mening med att jag fortsätter att kämpa? Känns ju som om jag inte kommer vidare...
Igår är det tre veckor sen jag var hos terapeuten. Tre veckor sen hon bad mig att titta på mig själv ordentligt i spegeln, titta in i mina ögon... Tror ni jag har vågat!? Icke!! Undviker ögonkontakt med mig själv så som jag alltid gjort när jag tittar i en spegel. Jag hatar att se mig själv!

Jag fattar inte hur jag ska kunna ta mig förbi det här hindret!?

I veckan träffade jag en annan sångpedagog, en kvinna. Lite annorlunda än normalt. Märks att det är olika skolor som de lär ut efter.
Efter bara några minuters pratande hade hon redan fått klart för sig att jag var en sopran. Nja sa jag, mezzo möjligtvis. I så fall en hög mezzo hävdade hon med bestämdhet! Var inte lönt att ha några invändningar där... Blev bara en massa övningar för att vi skulle lära känna varandra. Har bokat ytterligare en tid. Kan ju inte missa att en sopran som sjungit stora roller i Europa ger privatlektioner här i Sverige!

När jag sjunger måste jag ha förtroende för mig själv! Måste tro på mig själv! Annars blir det bara pannkaka. Som idag... Kunde inte min stämma ordentligt i en av sångerna i dagens gudstjänst. Trodde inte på mig själv heller! Och därför gick det som det gick... Känns nästan som det sämsta jag nånsin presterat!

Kommentera

Publiceras ej