Varje gång som jag dissocierar, dvs jag fastnar i mina tankar och flyr från nuet och så blir jag helt tyst och får svårt för att både prata och röra/flytta mig, så blir jag besviken på mig själv. Besviken för att jag inte kan hindra det, besviken för att jag inte lärt mig att känna av när det är på väg och bryta det, besviken på att jag låter det ske!!
Detta händer mig varje gång hos terapeuten men även hos sjukgymnasten. Och sen kan det även ske när någon händelse, doft, beröring, ljud etc påminner mig om tidigare händelser.
Jag har fått lära mig hur jag kommer tillbaks och numera är jag inte borta så väldigt länge. Men besvikelsen är ändå lika stor efteråt.
Jag har en liten aning om varför jag känner så här... Detta är nämligen inte första gången jag sökt samtalshjälp. När jag var 19 år så hjälpte en lärare på folkhögskolan jag gick på mig att få en tid för samtal på vårdcentralen då jag kände att nånting inte stämde. Mina ätstörningar fanns ju fortfarande i tanken hos mig. Jag fick träffa en sjuksköterska. Totalt träffades vi två gånger för hon tyckte att det var totalt meningslöst eftersom jag inte fick nånting ur mig, dvs jag dissocierade. Sista gången skällde hon ut mig för att jag var tyst och slösade med hennes tid då jag tydligen inte ville prata! Gissa hur jag kände mig som egentligen verkligen ville prata...
I mina minnen så är den här sköterskan likadan som min mamma förutom att hon är blond. Munnen och ögonen är exakt samma! Lika arga, elaka och anklagande...
Jag blir mer och mer arg när jag tänker på hur jag faktiskt blev bemött. Det är iofs nästan 25 år sen och det har ju hänt en del sen dess men tänk om jag hade mött någon som hade brytt sig och bemött mig annorlunda?!
Jag hade förträngt den här händelsen, precis som mycket annat. Förstår varför jag inte vill minnas det men nu när jag tänker på det så låter det ju som en rimlig förklaring till varför jag blir så besviken på mig själv när detta händer
Kommentera