Var hos sjukgymnasten igår. Det är intressant hur beröring och små rörelser kan påverka hela mig!
Men en sak hände... Att en sån enkel sak som att säga "stopp, sluta" ska vara så himla svår att säga! Nä istället uthärdar jag (ett gammalt invant beteende för inte ska man ge upp och visa sina svagheter) och till slut så kopplar jag bort allt runt mig och går in i mig själv. Vi hade sedan ett långt samtal runt detta, mest tror jag det var för att jag skulle komma tillbaka och landa i kroppen igen. Men det jag minns mest av det samtalet är hennes bekymrade ansiktsuttryck, att jag inte vågade säga till när det blev för mycket, att jag inte vågade säga stopp till henne...
Behöver jag säga att jag skäms nu!?

Kommentera

Publiceras ej