Jag vet att det definitivt inte är så men sen jag träffade min terapeut i måndags och efter vårt samtal så har jag en känsla av en enorm ensamhet djupt inne i mig.
Jag känner så väl igen den känslan då jag levde med den under 12 år i skolan, varenda dag! Och en oro för vad jag skulle bli kallad, vad skulle hända, skulle jag bli lurad... Den här känslan biter envist sig kvar i magen som ett stort mörkt iskallt hål! Jag försöker tänka att det inte är så nu, att jag har en sambo och massor med vänner som bryr sig om mig, som älskar mig som den jag är, att jag inte behöver tänka på att göra saker för att vara populär.

Har fått lära mig att jag ska acceptera att känslan finns där men det är ta mig tusan inte så lätt! Detta är en känsla som jag har kämpat hårt för att ta mig ur och ska jag nu behöva acceptera att den finns där igen!? Jag känner mig som 11-12 åring igen, helt oönskad och ingen som ville älska mig, förutom...

Kommentera

Publiceras ej