En riktigt dålig natt med mardrömmar gjorde dagen idag till ett litet helvete.
Det som stör mig mest och får mig ur balans är en upprorisk känsla som finns i mig just nu. Känns lite som att jag håller på att bryta mig ifrån det gamla, ungefär som en tonåring som vill göra sig fri. Nya känslor som slår till med kraft gör mig rädd och väldigt tveksam. Är jag verkligen på rätt väg!? Är det värt allt det här!?
Och så helt plötsligt så ber jag om ursäkt för hela min existens! Men idag undrar jag verkligen om inte det vore bättre om jag aldrig hade funnits!
Min mamma hade kanske varit snällare mot nån som inte varit fel från allra första början, min morfar hade inte haft någon som han kunde göra till "sin" och det hade inte funnits nån i klassen som var blyg, tyst, tillbakadragen och utan märkeskläder som blev retad och utfryst.
Hade det inte varit bättre så!??
Jag misstänker att ni inte kommer att hålla med mig men i min värld så hade allt vore mycket bättre och lättare!
Men nu är det ju som det är. Jag föddes och jag har haft den uppväxten jag har haft. Inget av detta kan jag eller ni ändra på. Däremot så har jag satt upp ett sikte långt bort och strävar efter att jag ska kunna acceptera mina minnen och kunna leva med dom, inte stoppa undan och glömma som jag tidigare gjort under en himla massa år.
Strävar efter... Lite mildare än "jag måste", "jag ska" men visar ändå ut en tydlig riktning. Sen är kanske vägen dit väldigt krokig och med många återvändsgränder men oavsett var man hamnar så kan man ju alltid hitta nya vägar och fortsätta sträva efter målet. Kanske jag aldrig når dit men då är det så det blir. Men jag kommer aldrig att ge upp utan om det blir så att jag inte når fram så är det troligen så att jag har valt att sträva efter nåt annat.
Kommentera