Igår var verkligen en intensiv dag!
Dagen idag gick i ett på jobbet. Väl hemma så somnade jag på soffan och sov en dryg timme fram till ca 19.30. Nu börjar klockan närma sig läggdags och jag får verkligen kämpa för att motstå impulsen att gå och lägga mig redan nu. Klockan är strax 21 och eftersom jag redan sovit en timme så vet jag att jag lär vakna typ vid 2-3-tiden inatt och ha problem att somna igen om jag lägger mig redan. Ska försöka vara vaken iaf en timme till. Men det är på nåt sätt ändå en behaglig trötthet i kroppen. Ingen ökad oro eller ångest, vilket jag är glad för.
Åter till gårdagens alla äventyr...
Började med en anställningsintervju redan kl 8! Kul att få vara med på slutet och slåss om en tjänst som jag inte har någon dokumenterad utbildning på utan är mer kunskap som jag själv lärt mig av intresse. Försökte verkligen sälja mig genom att hävda att jag är intresserad och även om jag saknar utbildning så är jag villig att lära mig sånt jag inte kan, t ex vara drivande i förändrings- och utvecklingsarbeten. Nångång är man ju nybörjare!
Att jag sedan berättade i enrum för socialchefen att jag just nu är mitt uppe i att bearbeta min traumatiska barndom gjorde nog inte mitt utgångsläge sämre. Hon sa, ganska ordagrant, "jag förstår hur gärna du vill ha det här jobbet eftersom du berättar detta för oss". Jag sa att jag vill vara ärlig och tycker att de ska höra det från mig personligen och inte via nån annan. Ärlighet är alltid uppskattat!
Så nu bara väntar jag på att få höra nåt...
På eftermiddagen träffade jag psykologen för första gången. Den här gången blev det att jag bara berättade om varför jag var där, vad jag varit med om och ffa berättade jag om hur jag försöker dämpa ångesten genom att äta. Mycket mer än så blev det inte tid till.
En sak kändes lite skumt... när jag berättade så kändes det lite som om hon satt och kämpade med att hålla ögonen öppna. Kanske är det hennes sätt att ta in och bearbeta allt jag berättade? Kanske var hon extremt trött? Men det var aldrig så att hon tappade tråden utan direkt efter att hon "blundat" så skrev hon lite i sitt anteckningsblock och sedan kanske ställde en följdfråga eller bad mig berätta mer ingående om nåt som jag precis nämnt.
Jag ska absolut ge henne några gånger till!
Efter besöket där så var det bara att köra direkt till Malmö och stödgruppen!
Temat var den här gången ensamhet, känna sig övergiven. Att höra de andra berätta om sig själv var nästan så man trodde att de berättade om mig! Liknande berättelser om hur vi varit och hur vi agerat/reagerat på olika situationer. T ex att alla läser av och bildar sig en tanke om vad andra på t ex en fest tycker/tänker om mig! Att ha alla sinnen på helspänn när man är nånstans eller med andra. Att med hjälp av humor dölja sig och inte släppa andra innanför sin rustning. Det blev faktiskt en del skratt just pga det här, att vi är så lika även om vi är väldigt olika. Och så skönt att kunna skratta trots det tunga samtalsämnet.
Just det här samtalsämnet fick mina minnen från den där jävla garderoben där jag blev instängd att vakna. Kände hur benen började domna bort och när vi tog slutrundan så sa jag att jag kände mig splittrad och inte riktigt höll ihop. När vi sedan skulle gå så bad stödkvinnan mig att stanna kvar. Hon ville nog ha lite extra koll på mig så att jag kom tillbaks i kroppen. Vi pratade nog nästan 20-25 minuter och jag började känna mig mer närvarande i kroppen. Tog sedan en liten omväg till bilen innan jag körde hem just för att verkligen känna av så att jag kunde känna mina fötter igen. Underlättar lite när man ska köra bil faktiskt.
Ja, behöver jag berätta att jag somnade utan större problem igår 😉
Idag har jag gett mig tid ikväll till att just reflektera över allt som hände igår. Och jag vill verkligen få svar ang tjänsten!! Hoppas de hör av sig imorgon, oavsett vilket svar jag än får.
Kommentera