Hej Livet!
Hur mår du idag?
Själv mår jag inte bra men det vet du såklart redan.
Den senaste veckan har du varit rent ut sagt överjävlig! Du har bara kastat mina minnen rakt i ansiktet på mig, som om jag skulle straffas eller nåt. Hatar du mig eller tycker du bara att jag är värdelös?
Man säger att det som inte dödar härdar men snälla?! Hur mycket tycker du att jag ska klara av? Finns det inga gränser? Om det ändå hade funnits en kvot av jävlighet så borde jag ha fyllt min för längesen.
Jag är ledsen att jag inte har tagit itu med och bearbetat allt tidigare. Ledsen att det har fått gå så här långt. Men det känns inte riktigt som mitt fel. Jag har försökt att lösa det på det enda sätt som jag vetat om, att dölja och ignorera. Såsom jag alltid blivit behandlad av dig!
Nu får jag uppleva allt en gång till! Hur tror du det känns att göra det? Att uppleva ensamheten, utsattheten och förnekandet åter igen.
Tanken har funnits och finns fortfarande på att säga upp bekantskapen med dig. Men det finns något inom mig som fortfarande vill ha dig kvar och det är kanske tur det?! Kan vi tillsammans hoppas på en ljusare framtid? Att se framåt tillsammans med glädje? Att känna oss starkare tillsammans? Att trotsa döden och gå levande ur detta! Tillsammans, du och jag!
Kommentera