Ja, den här veckan har och är fortfarande jäkligt tuff. Klockan har precis passerat midnatt och jag borde sova för längesen men min hjärna vill nåt helt annat. Den är verkligen i högform just nu! 

Trump upptar en del av mina tankar och det är han egentligen inte värd men då det väcker ångesten hos mig, att han numera är presidenten i USA, så är det svårt att ignorera.
Sedan tänker jag och jämför mig själv och mitt förbaskade mat/socker-beroende med någon som är alkoholberoende. Jag har precis haft en vecka (snart) där jag i princip hade kunnat äta konstant. Tänker på att alkoholister även har sådana episoder. Det borde väl kunna vara jämförbart? Skillnaden är ju att jag, oavsett hur jag gör, inte kan stålsätta mig och låta bli att äta när de här perioderna kommer. Visst, jag behöver inte handla hem godis och chips, men den vanliga maten då, hur gör jag då? Att äta triggar mig till att äta ännu mer! Finns det inget choklad hemma så väljer jag att ta ytterligare en portion med pasta, eller några ostmackor. Hur fasen ska jag göra??! I måndags blev suget så enormt så jag helt enkelt körde till affären för att handla det jag visste inte fanns hemma, chips!
Jag skäms och ångesten inom mig känns nästan gränslös. Det är så det värker i mage och bröst. Och ändå är det enda som jag tänker på just nu att det står en påse med godis (till helgens tv-tittande) på soffbordet i vardagsrummet. Jag känner mig verkligen som en missbrukare! Hoppas att du inte dömer och värderar mig nu... för det räcker att jag själv tycker att jag är värdelös, korkad, idiot och lat...

Men en annan tanke, som är mer positiv och i mitt huvud är i en ljusröd färg (jag tänker mycket i färger och mina tankar omges ofta av olika färger. De jag beskrivit innan är mörka, dova färger, svart och brunt.) är vilken tur jag har som har en sambo som bryr sig om mig. Idag har jag funderat i banor som att gå ner i tjänst för att få ledig dag varje vecka för återhämtning. Men jag ville först prata med min sambo för det känns som ett beslut som rör oss båda. Han såg en helt annan lösning på det och jag tror det blir det allra bästa. Att jag försöker få beviljat från FK att jag slipper karensdagen ytterligare ett år eller om det inte går igenom att jag tar ut enstaka semesterdagar under de mörka årstiderna. För som han sa, så är det ju då jag mår som sämst. Och det har han ju rätt i! Vi har ju bott ihop i hela 17 år så tror att han har märkt en hel del...
Och i år är det 20 år sen som vi träffades!! ❤ 😊

Så även om det har varit och fortfarande är en tuff period så finns det lite lycka också! 

Kommentera

Publiceras ej