Min inre resa

Välkommen att ta del av min inre resa.

Tvivlade på min tro

Publicerad 2017-01-30 21:16:15 i Allmänt,

Strax efter jag blivit konfirmerad så vacklade jag rejält i min tro. Tyckte Gud var en j**** skitstövel. Eftersom jag lyckats trycka undan mina gamla minnen helt så minns jag inte riktigt exakt vad som fick mig att "säga upp bekantskapen". Jag vet ju bara att det var väääääldigt många år tills jag började gå på gudstjänst igen och kände mig som om jag kommit hem. 

Ja, jag har sagt det till Gud, exakt vad jag tycker eller kanske mer rätt att säga vad jag tyckte, för vi har gjort upp. Efter alla minnen som klarnat för mig så hade jag lite svårt att förstå vad han gjort för mig. Men en dag kom jag till insikt, Gud har funnits med mig hela tiden, det är därför jag finns här idag, som en överlevare! 
Varje kväll bad jag tyst till Gud om att han skulle hjälpa mig att överleva och det har han ju gjort. 

Avslutade alltid med "Gud som haver barnen kär..." för det var den som vi lärt oss att vi skulle be varje kväll. Kände mig nästan lite upprorisk när jag la in mina egna ord och tankar...

Nu vet jag bättre! 

Men ändå är det så lätt att ställa frågan "Varför jag Gud?" 

Det finns alltid en mening med allt som sker, jag har bara så svårt att se nån mening med det jag varit med om! 
Är det så att jag ska göra nåt av det? Skriva en bok har flera föreslagit och den tanken gror fortfarande hos mig. Kanske föreläsa?! Fast då måste jag gå ut officiellt och säga "hej, här är jag! Jag blev misshandlad av min mamma och våldtsgen av min morfar under min uppväxt!" Eh, tror inte jag är där på länge än... 
Finns det nån annan mening med det som skett? 
Om jag så bara kunde rädda ett endaste barn från att bli utsatt så har det verkligen varit en mening med allt som hänt, men hur?! 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela