Fattar inte varför jag ska drömma om min barndom. Att vakna med skyhög ångest bara för att jag drömt om min morfar. Oftast kan jag bara dra kedjetäcket över mig och somna om men ibland så dra hjärnan igång. Händer detta kl 2 på natten så blir det en väldigt lång natt... händer det kl 4 så blir det oftast tv-soffan. Men så blir jag svintrött dagen efter. Nästan så trött så att jag har svårt att somna nästa kväll. 


Men häromnatten så drömde jag just om min morfar. Vaknade med ångest men även en sexuell lust. Vet inte vilket som kändes värst...eller jo det vet jag egentligen. Ångesten är inget mot att min kropp sviker mig på detta sätt! Då kommer de mörka, svarta tankarna om mig själv fram. Att jag är dum, korkad, misslyckad, sjuk... 
Jag var medveten om att tankarna dök upp den här gången men ändå så åkte jag dit! Helt plötsligt var jag liksom bara där! Mitt i det negativa! Och att vända det var en pärs.  Men det gick!!! Helt slut var jag och somnade tidigt på soffan men ändå nöjd. 

Men jag skulle helst vilja slippa dessa förbaskade mardrömmar!! När kommer min hjärna att göra som jag vill!?



Kommentera

Publiceras ej