Igår hade vi sista träffen i stödgruppen!
Kändes väldigt trist men vi ska träffas igen om två veckor för att ha en gemensam picknick!
Sista temat var Föräldraskap.
Nu tänkte jag att det var dags att riva upp det såret som aldrig riktigt läkt...
Japp, jag berättade om mina missfall varav tre i vecka 14. Jävla skit kan jag säga!
Jag har verkligen gett upp hoppet nu och måste försöka lägga detta bakom mig, bearbeta sorgen... men hur fasen gör jag det!!? Gråter fortfarande när jag tänker på det. Hade tänkt att ta upp detta hos psykologen idag men det fanns inte riktigt utrymme till det. Så har skrivit en anteckning till nästa gång så jag kommer ihåg det.
Började dagen idag som sagt hos psykologen. Tårarna kom och jag låste mig helt och blev stum! Skäms så när det händer... 😔
Jag vet att jag inte ska skämmas för det men då blir det liksom bara värre...
Idag blev det en hel del pratat om min ätstörning och att den är antagligen helt relaterad till min ångest och min skuldbeläggning av mig själv. Ätstörningen är alltså ett symtom och går inte att behandla helt utan att titta på vad som utlöser den. Jag känner mig verkligen knäpp och ffa misslyckad!
Därför var det så underbart och skönt att få höra alla positiva ord ikväll! Jag sjöng i kapellet tillsammans med en vän och vi drog nästan fullt hus! Vilken underbar kväll det blev! Försöker njuta av alla positiva ord och det känns nästan omöjligt att kunna somna nu med allt som snurrar runt i huvudet. Men jag har ett leende som sträcker sig från öra till öra! Detta gör gott för min självkänsla!!
Kommentera