Tisdag morgon.
Vaknar tidigt, typ 3.30. Omöjligt att somna om då tankarna kretsar runt samtalet som jag ska ha med min terapeut kl 7.30. Förra gången försov hon sig så jag har en del att prata om. Klockan 7.30 ringer jag på dörren...ingen öppnar... 7.33 börjar det regna och jag skickar iväg ett sms om att jag står utanför och väntar. Ytterligare några minuter går. Har ringt på dörren några gånger till. Men inser vid 7.40 att jag inte kan stå här och bli genomblöt i regnet. Börjar gå mot bilen. Då får jag ett sms. Hon har glömt skriva upp tiden i sin kalender!! Hon vill att jag ringer henne om en timmes tid. Framme vid bilen efter 5 min. Sätter mig och börjar stortjuta! Tårarna bara forsar. Jag känner mig bortglömd, sviken, undanskuffad, trampad på, övergiven och ensam! Alla mina stora rädslor här i livet, som har fått mig att sätta mig själv i andra hand för att undvika... Hur fasen ska jag kunna ringa henne?!
Tur att det finns kompisar som ställer upp och orkar chatta med en när sånt här händer! Tror jag satt i bilen 10-15 min innan jag kände att jag kunde köra. Man hinner bearbeta och tänka mycket på 30 minuter. Men när jag kom till jobb så hade jag ännu inte bestämt mig för om jag skulle ringa henne eller ej. Men jag hittade ett rum där jag kunde sitta själv så ringde upp henne. Hon bad om ursäkt och erbjöd mig nästa samtal gratis, om jag vill träffa henne igen alltså. Jag tackade ja för att jag känner att jag inte orkar dra allt igen för en ny terapeut. Hon vet redan så mycket om mig. Bl a vet hon om min stora rädsla att bli sviken och övergiven. Nästa tid är den 13 mars och tills dess ska jag försöka peppa mig inför att våga säga till henne hur jag kände och hur jag mådde igår (har även påverkat mig idag!). Kanske hon lyfter det själv och då får jag en naturlig ingång men annars måste jag själv vara så modig så att jag orkar ta upp det.
Som ni förstår så var resten av tisdagen ungefär som vädret; grått och regnigt! Inte ens körsången på kvällen kunde ge mig energi och lite geist. Måste sett riktigt tradig ut... Tur iaf att jag hade bestämt träff med diakonen på eftermiddagen så där kunde jag få ur mig en hel del av morgonens händelse. Men vi pratade även om annat... bl a mina ätproblem, att jag vräker i mig för att dämpa ångesten. Blev även några tårar där under det samtalet (fasen vad jag hatar att gråta inför andra!) men det är väl bra att tårarna kommer. De ska ju ut! Iaf så utmynnade det samtalet med att jag idag ringde till ätstörningsenheten på vuxenpsyk, på deras rådgivningstid, för att försöka få lite info mm. Möttes av en tel.svarare dock. Pratade in namn och tel.nr men ingen återkom idag. Imorgon har jag svårt att ringa just den tiden som det är rådgivning men hoppas att de kanske ringer mig istället! Jag börjar erkänna för mig själv att det är en ätstörning och att jag borde söka hjälp för det. Ätstörningsenheten känns som ett bra ställe att börja med att försöka kontakta!
Passade samtidigt på att boka en tel.tid med min läkare för att diskutera dosen på mina antidepressiva, kanske höja, samt att jag nämnde remiss till just ätstörningsenheten. Antagligen lär det behövas...
Kommentera