Då var den här igen! 

Känslan av att inte vara nånting värd. Att det nog inte spelar nån roll om jag finns eller om jag försvann...
Smärtan inombords som ångesten framkallar är nog bland det jävligaste som finns. Jag behöver verkligen hitta nåt bra sätt att tackla den så hetsätningarna kan upphöra. Jag mår bara skit efteråt ändå! 
Oftast är det då tankarna på döden kommer. Att se det som en möjlig utväg för att slippa må så här! 
Jag vet ju om att det finns personer som skulle sakna mig men smärtan kan ibland nästan kännas outhärdlig så tankarna på dessa personerna bara drunknar i ett stort djupt svart hav. Deras röster hörs knappt...
Sånt jäkla skit detta är! Hade jag det bättre innan? Innan jag påbörjade den här resan...
Att behöva må så här, är det verkligen värt det? Alla säger till mig att det är värt det, vänta bara tills du är i mål! När tusan är jag det då?! 

På torsdag ska jag träffa min läkare och jag vet att det är viktigt att berätta det här men skammen gör det så himla svårt. Ska verkligen försöka då jag vill bli bra igen. Ska testa med att skriva ner det så även om jag får svårt att berätta så kanske jag kan läsa utantill.
 
Är det okej att tillåta sig själv att inte orka? Kanske har jag för höga krav på mig själv? Att inte pressa mig själv till nåt som bara skapar mer ångest, ger en känsla av att vara otillräcklig (värdelös?) och antagligen är det som är starten till tankarna på att jag inte orkar leva längre. Utan tillåta mig att inte alltid vara på topp, att inte alltid orka... 
Det går visserligen stick i stäv med det jag lärt mig som barn men kanske det går att lära om som vuxen?! 

Kommentera

Publiceras ej