En vecka har gått sen jag senast skrev. Betyder inte att det inte hänt nåt, snarare tvärtom. Det var skönt med en tre dagars helg då det var välbehövligt efter stödgruppen förra veckan. Men redan i tisdags var det dags för nästa möte. Jag hade fortfarande känningar i kroppen efter gången innan så jag visste redan innan att jag kommer att krascha helt. Och ja, det gjorde jag. Varit hemma från jobbet både igår och idag. Och kommer vara hemma även imorgon. Onsdagen gick åt till att sova och slötitta på tv. Vad hade jag gjort utan tv-serierna på Netflix, Viaplay och ABCStudio?! Snacka om att jag får en verklighetsflykt och det timme ut och timme in....
Idag har jag fikat med en kompis hemma i hennes trädgård. En kompis som inte frågar så mycket men lyssnar om jag vill prata. Men idag var det just frågorna jag ville slippa.
Min läkare på vårdcentralen ringde också. Hon var jättenöjd med att jag själv minskat på medicinen. Hon hade även fått ett svar på remissen som hon skickade till ätstörningsenheten på psykiatrin. Tyvärr tog dom inte emot mig utan tyckte att hon skulle remittera mig till en överviktsenhet istället. Vi kom överens om att vänta med den remissen. En sak i taget... och kan jag vända min matproblematik med hjälp av KBT och psykologen som jag träffar just nu så är ju i så fall mer än hälften vunnen för då lär jag ju få mycket enklare att gå ner i vikt. Svårt att gå ner i vikt när jag kan stoppa i mig 4-5 burgare med pommes på McD bara för att döva min ångest, eller äta en hel rulltårta... ja ni kanske förstår...
Men jag blev både ledsen och förbannad av remissvaret! Ledsen för att jag kände att de inte trodde på mig och förbannad för att det faktiskt inte bara är smala som kan ha ätstörningar!! 😢😡
Men min läkare har ju skickat alla mina provsvar med remissen och jag har ju perfekta värden på allt, utom just vikten. Kanske därför de inte vill träffa mig!? Just det att de inte ens vill träffa mig tog jäkligt hårt!
Så idag har väl egentligen varit en mög-dag! Tårarna har runnit, både av förtvivlan och ilska. Men det sägs ju vara bra att gråta ut.
Kommentera