Alltid efter att jag pratat med någon så får jag en känsla "har jag sagt för mycket?", "varför berättade jag det?", "vad tror hen om mig ni?" etc. 

Trots att jag vet att den som lyssnat på vad jag sagt inte tror nånting om mig alls. 
Den senaste veckan har varit ett enda kaos och virrvarr bland mina tankar. Temat från stödgruppen i tisdags (sexualitet) drog igång mycket i mig. Tomhet, nedstämd, ledsen och ilska är väl det som bästa kan summera veckan som varit. Ilskan är den jag är rädd för och inte vågar släppa ut. De andra är jag ganska van vid numera men kanske inte alltid att jag visar det utåt ändå...
Jag vet att jag skulle behöva släppa ut ilskan också men jag är rädd för hur jag kommer att reagera. Det är flera års samlad ilska som ska ut... 

Sex, så jäkla svårt att prata om. Hur ofta pratar vi med nån annan utomstående om det? Hur vet vi då vad som är normalt? Jag har under alla år "offrat mig" då det i min värld är normalt. Jag har gått emot min egen känsla för det är ju nånting man ska göra liksom. Kopplar bort huvudet från kroppen och låter kroppen njuta men i huvudet finns tanken om hur fult och äckligt det är och att jag därför inte faktiskt kan njuta av det själv. Nä, jag är inte asexuell om nån nu tror det men jag kan bara inte låta mig själv njuta! Om jag inte har total kontroll över det själv, dvs onani. Jag känner mig helt sjuk i huvudet som inte kan njuta med min sambo men kan verkligen njuta och få orgasm när jag gör det själv...
Känner mig väldigt udda... 

Kommentera

Publiceras ej