Imorgon är det så dags för stödgruppen att starta igen. Träffas varannan måndag men de andra måndagarna kommer jag att gå på traumamedveten yoga. Ja det finns helt klart en rädsla hos mig att det kommer att bli likadant som på lägret på Idöborg, dvs jag får en panikattack. Men nånting i mig säger också att jag måste våga testa igen för att övervinna min rädsla och kunna fortsätta vägen mot läkning. Trots att det är nästa måndag och inte imorgon som det är yoga så är rädslan redan stor. Tanken på att jag kommer att misslyckas finns redan hos mig så då får jag väl hitta en bra nivå istället för att det ska bli lyckat. Kanske bara att gå dit skulle vara mitt mål? Har redan pratat med vår stödkvinna om vad som hände på lägret och hur jag känner så det känns tryggt. Samtidigt så känner jag mig skitlöjlig som inte kan klara nåt så simpelt som avslappning/meditation. Detta som jag gjort efter varenda jympapass jag varit på, både som motionär och ledare. Eller är det så att jag faktiskt inte riktigt slappnat av då? När jag gick hos sjukgymnasten så lärde jag mig att jag faktiskt inte riktigt hade den kontroll som jag trodde mig ha. Att acceptera det var riktigt svårt och jag har nog inte riktigt gjort det ännu. Ja jag vet vad jag ska jobba med iaf! Att jag är både fysioterapeut (sjukgymnast) och jympaledare borde vara en bedrift!! 


Kommentera

Publiceras ej