Två gånger den här veckan har jag hört orden ”det syns en väldigt stor skillnad, du har verkligen kommit längre i din bearbetning”
Men jag ser det inte själv! Tvärtom så känns det väldigt mycket jobbigare inombords. Känslorna ligger vid ytan och skvalpar, nära till tårar... jag vet om att detta är vägen framåt men det känns jäkligt mycket jobbigare än när jag slöt mig och stängde in alla känslorna.
Den första som sa det är stödkvinnan som leder stödgruppen som började i måndags igen. Vi har inte setts på hela sommaren och hon sa att jag har en helt annan blick, en annan hållning och pratar annorlunda än tidigare. Den andra som sa det är min terapeut som ger mig Bowenterapi/healing. Hos henne var jag igår men det blev mest fokus på att jag skulle kunna slappna av, inte fokus på att släppa ut känslorna, vilket jag är enormt tacksam för! Blev lite pinsamt gången innan, även om jag inte ska känna så...
Jag försöker höra vad de säger, att jag tagit stora steg på min väg mot bättring och läkning. Men just känslan jag har är att det är rätt mycket jäkligare nu! Visste inte det kunde bli värre...
Kommentera