Känner mig verkligen inte alls på g.
Har nästan ångest inför att köra till jobbet. Har drömt en massa inatt, vaknade kl 2 och visste inte var jag var, om det jag drömt precis hade hänt och jag ville bara fly! Den här känslan har jag fortfarande i kroppen och jag lär ha med mig den en större del av dagen. Visst, hjärnan bearbetar medan vi sover men måste jag komma ihåg det jah drömt när jag vaknar!??
En del av ångesten över att åka till jobb kan bero på att det händer en massa där. Närmsta chefen har sagt upp sig, vi i personalgruppen är arga, ledsna och frustrerade då detta inte är första gången det händer på väldigt kort tid. Och jag som facklig försöker nå fram de vägar jag har möjlighet. Det är ren kaos i min hjärna pga jobbet och det är ännu värre kaos inombords bland mina känslor... hur ska jag orka?
Gud, hjälp mig och visa vägen för mig!
Jag läste igenom några av mina dikter som jag skrivit de senaste åren. De väcker fortfarande en massa känslor hos mig men speciellt en betyder väldigt mycket för mig. Nästan så den betyder mer nu än när jag skrev den.
Jag ser en liten och rädd flicka
Hon är fem år gammal
Och sitter instängd i en mörk garderob
Hon vet inte riktigt vad som hände
För hon ville ju bara berätta nåt roligt för sin mamma
Jag ser en liten och rädd flicka
Hon är nu sju år gammal
Hon har hittat nån som älskar henne
Som får henne känna sig sedd
Men hennes morfar utnyttjar situationen
Och flickan försöker koppla bort för att överleva
Jag ser nu en rädd flicka på tio år
Enligt hennes morfar är hon nu en kvinna
Det hon tänker är att det gör väldigt ont att vara kvinna
Och så stänger hon av ännu mer känslor
Hon undrar om detta är ok
Och är det ingen som ser???
De här flickorna bor alla inom mig
Det gör ont varje gång jag ser dom
Jag vill kunna hjälpa dom men hur?
Hur ska jag få dom att bli trygga?
Och hur ska jag nånsin kunna återfå det som tagits ifrån mig?
Kommentera