I helgen som var så hade jag fått en plats på Rise’s höstläger. En helt fantastisk upplevelse som jag mer än gärna vill göra om! Men även väldigt jobbig. Det värsta var nog när panikångesten kom när vi skulle slappna av efter ett pass yoga. Kände hur det började krypa i fötter, ben, händer och armar. Jag kunde helt enkelt inte stanna kvar. Var tvungen att ta mig ut. Helst hade jag velat göra nåt som att gett mig en fysisk smärta som t ex stå och slå på ett träd, men så långt kom jag inte... jag blev uppfångad precis när jag gått ut och hon hjälpte mig att ta mig igenom panikångesten och landa igen. Det var en befrielse att få gråta ut i nån annans famn och jag brydde mig inte om att andra såg det. Och det är stort för mig! Tyvärr kom ju rädslan också för att jag skulle få en ny attack under tiden som var kvar av lägret. Känns ändå lite skamset men jag gjorde mitt allra bästa och var ändå med i rummet. Jag vet att jag inte behöver skämmas och det gör ju dock att jag skäms ännu mer...


Det är väldigt obehagligt att få panikångest och jag är aldrig beredd på det. Jag har ännu inte hittat nåt tecken som kan ge mig en hint om att den är på väg så jag har en chans att häva den. När den väl har slagit till så har jag ingen chans. Att fly är det som min kropp säger till mig och finns det ingen i min närhet som ser mig och förstår så ger jag mig bara iväg. Jag börjar förstå att jag haft sådana episoder väldigt länge. Minns en gång när jag gick på folkhögskola i Själevad. Då satte jag mig på en cykel och cyklade tills jag spydde. Då insåg jag att jag hade cyklat runt vattnet och befann mig på andra sidan. Det var ju flera mil!!! Att slå på nåt är också en grej jag gjort. Bara det gör ont på nåt sätt. Då försvinner ångesten och ersätts med vanlig smärta och den kan jag hantera lättare. 

Äta är dock det vanligaste, tyvärr måste jag säga, sättet för mig att hantera ångesten. Att äta tills jag spydde... numera klarar jag inte av att spy så därför har jag problemet med vikten istället. Tack och lov så har jag inte riktigt de där tillfällena längre heller när jag kunde trycka i mig hur mycket som helst. Och det känns som om jag håller på att ta kontroll över ätandet. Äntligen! Att inte ha onyttigheter hemma har inte funkat förut för då har jag bara kört och handlat, oavsett tid på dygnet. Nu gör jag inte det. Nu blir det vad vi har hemma. Visst, vi har onyttigheter hemma ibland. Jag vill ju kunna få ett normalt förhållande till mat och annat. Det blir ju dock mycket mindre eftersom jag inte kör iväg och impulshandlar. 


Kommentera

Publiceras ej