Ibland så bara snurrar tankarna runt i huvudet på mig. Ffa som nu då jag försöker sova. Den största tanken som flyger runt är ett stort VARFÖR?
Det finns så många "varför?" i mitt liv och en del kommer jag aldrig att få några svar på. Men det som skrämmer mig lite är "varför ska jag leva? Finns det nån mening ens med mitt liv?"
Det är väldigt mörka tankar och oftast har jag svårt att ta mig ur dom själv. Jag gräver liksom bara ner mig själv, djupare och djupare, mörkare och mörkare...
Det spelar liksom ingen roll vad jag vet, rent intellektuellt för känslorna tar över helt. Ofta kan jag känna av ångesten samtidigt. Ett tryck över bröstet, svårt att andas, samtidigt känns det som ett enda kaos inne i bröstkorgen. Efter ett tag kommer även rastlösheten i benen som sprider sig till resten av kroppen. En känsla av att jag kommer att dö! Jag vet ju att jag inte kommer att dö men det är svårt att intala sig det när hela kroppen skriker att jag håller på att dö.
"Det är inte farligt" försöker jag lugna mig själv med. Svårt att tro på det när man är mitt inne i det. Men så är det.
Givetvis överlever jag. Jag dog inte den här gången heller. Men känslan sitter fortfarande i och rädslan för "när ska ångesten slå till nästa gång" infinner sig. Och så kommer tanken "varför?!"
Tack och lov så är det inte alltid jag får en riktig panikångest men den "vanliga" ångesten är inte så kul den heller.
Varför just jag??
Kommentera