Ibland så tänker jag varför jag egentligen finns till. Jag var död några minuter när jag föddes så varför blev jag återupplivad? Till ett liv där min mamma inte älskar mig utan jag försöker göra allt för att hon överhuvudtaget ska se mig på ett positivt sätt. De negativa sätten såg hon alltid även när jag inte ens visste och troligen inte hade varit nåt dumt. Men allt för att kunna straffa mig. Sedan hamnar jag då i händerna på min morfar. En morfar som älskar mig och jag honom för det är ju den enda personen som håller om mig! Men sen tar det en helt annan vändning. Jag känner att nånting är fel men morfar säger till mig att jag absolut inte får säga något, det är vår hemlighet. Och hemligheter berättar man inte för någon! Han utnyttjar mig på så många olika sätt men alltid, eller nästan alltid, på ett "snällt" sätt. Detta medför att jag får en introduktion till sexlivet alldeles för tidigt och definitivt på helt fel sätt. 
Skolgången var inget kul heller. Tyst och tillbakadragen var jag ett suveränt offer. Hade ju inte så stor tillit till de vuxna heller så jag sa ju aldrig något. Klart som tusan man skulle kalla mig en massa öknamn, reta mig för mina icke märkeskläder... 
Barn kan jag heller inte få. Pallar inte fler försök då varje missfall är en rejäl pärs att ta sig igenom. Smärtan skär i mig när man hör uttalande såsom att det inte är så himla fantastiskt när kungabarnen får barn då vanliga kvinnor får det varje dag. Vad är jag då? Ovanlig? Kvinna? 

Med allt detta i bagaget så undrar varför finns jag egentligen? Hur är det ens möjligt att komma ut från detta och fortfarande vara normal? Hel som människa är jag absolut inte men på god väg att läkas. Och vad är meningen att jag ska göra här på jorden? Bli trampad på och använd som dörrmatta och bara lära mig att säga "ja och amen" till chefen? Eller finns det nån annan mening? En högre mening kanske? 
Nånting har ju gjort att jag överlevt allt detta! Vad? Varför? 
För nånting måste det ju vara för annars kunde ju den där läkaren låtit bli att få liv i mig den där dagen i augusti 1973....

Kommentera

Publiceras ej