Igår var jag på dubbelsession EMDR. Det är fortfarande mycket skam med i mina minnen. Jag trodde jag hade kunnat lämna det bakom mig men tji fick jag... blir ganska jobbigt emellanåt och då låser sig allt för mig, blir bara blockerad och får inte ur mig det jag vill säga. Skäms oftast väldigt mycket då, dels pga minnet men också för att jag inte kan svara på frågan som psykoterapeuten ställt. Och sen känns det bara så himla svårt att prata om det men idag skrev jag iaf ett mail till henne just om min tystnad och hur jag känner när det händer. Troligen är det min dåliga erfarenhet när jag träffade en kurator/samtalsterapeut mitten på 90-talet och blev utskälld av henne eftersom jag bara satt tyst och tog upp hennes dyrbara tid... två gånger fick jag träffa henne och sen tyckte hon inte det var nån mening... tänk så mycket annorlunda allt kunde ha varit, men istället så slöt jag mig ännu mer givetvis. Psykoterapeutens räd att ha tålamod och låta det ta den tiden som behövs. Det kommer lösa sig är hon övertygad om. Så nu känner jag att jag definitivt är i rätt händer! 

Fick en uppgift till nästa gång, att försöka hitta nåt tillfälle där jag kan öva mig på att gråta... detta är skitsvårt! Jag vet inte riktigt hur det ska gå till men får börja testa när jag är själv, har hjälpt mig nångång tidigare. 
Återstå att se om jag hinner göra detta på en vecka...

Kommentera

Publiceras ej