Min inre resa

Välkommen att ta del av min inre resa.

Träffat en ny psykolog

Publicerad 2018-03-30 21:37:16 i Allmänt,

Igår träffade jag en ny psykolog. Min gamla ville inte prata om övergreppen jag varit utsatt för och när jag tog upp de sexuella problemen jag har bl a att onanera har blivit ett tvång, så kändes hon mer besvärad och visade tydligt att hon inte ville prata om just det...det som kanske jag ville prata om...
Men igår träffade jag en som är specialiserad på PTSD och jag blev diagnosticerad med PTSD av henne samt en måttlig ångest men enligt henne så hänger det ihop med PTSD. Jag blev själv lite förvånad över alla kroppsliga symtom som jag ringade in på listan, inte trodde jag att det var så många faktiskt....
Vi ska träffas igen på onsdag. Då ska jag ha fyllt i en mer utförlig anamnes och hon kommer presentera vilken behandling hon tänker sig och hur vi/jag ska gå tillväga. Jag känner mig verkligen prioriterad med tanke på att det faktiskt är påsk och flera helgdagar men hon hinner ändå sätta ihop detta till mig. Ska bli spännande på onsdag 

Dags att stanna upp

Publicerad 2018-03-29 06:36:20 i Allmänt,

Livet har rusat på i 200 knyck den senaste tiden. Nytt jobb som jag stormtrivs på, snart flyttar vi till hus och det är mycket som ska packas!
Körsången tar mer plats i mitt liv igen. Jympan är på väg tillbaks in i mitt liv igen. 

För att inte rusa på så har jag tagit 1,5 veckas semester. Hade ingen ledighet när jag bytte jobb därför känns det extraskönt nu efter tre veckor på det nya. Har hunnit komma in i det men behöver smälta alla nya intryck. Därför kom påsken perfekt som ett naturligt avbrott som jag bara förlängde med några semesterdagar. 

Så nu hinner jag stanna upp, tänka och känna efter. Mina känslor har känts som ett enda stort kaos emellanåt. Den stora skillnaden är att jag vågar släppa ut känslorna nu. Jag vågar skrika ut min ångest, jag vågar gråta hos massören... jag vågar! Men så trött jag blir efter en sån episod... kanske inte så konstigt iofs. Men jag har så mycket som behöver komma ut. 45 år av instängda känslor... 
Men den personen som fick mig att öppna den allra innersta stängda och väl låsta dörren jag hade inombords är jag för evigt tacksam, för det är så mycket enklare att andas. Det var en tung börda som bara försvann. Fantastiskt! Känns lite som magi faktiskt. Kände mig flera kilo lättare efter den sessionen. 

Känner mig utanför ibland

Publicerad 2018-03-25 22:26:19 i Allmänt,

Ja det känns kanske otroligt för er som känner mig IRL men ibland kommer den där gamla känslan med utanförskap tillbaks. Att jag inte har nån rätt att ha vänner, att jag ska vara ensam och dra mig undan. Impulsen att jag ska dra mig undan är väldigt stark och kan vara svår att motstå. Kanske är det då jag sätter mig vid ett annat bord vid lunch, kanske jag tar en stol och sätter mig på ett litet avstånd istället för att slå mig ner i soffan trots alla kommentarer om att jag borde sitta vid deras bord, i soffan etc. Detta är mitt sätt att vara med men ändå hålla avstånd. På nåt sätt känns det som en gyllene medelväg. Andra dagar kanske jag struntar helt i vad den där rösten talar om för mig och därför tar jag plats mitt i centrum. Oftast tar jag verkligen plats då också, pratar, skämtar mm. När jag tänker efter så kan jag se att det kanske är svårt att förstå hur jag kan vara så olika. Jag förstår det inte ens själv när jag nu tänker på det. Men ibland vill jag vara utanför, jag vill inte vara mitt i smeten utan jag vill bara få sitta lugnt och tyst, inte prestera, inte få en massa frågor, inte bli tvingad att flytta/byta plats. Jag vill helt enkelt känna mig utanför men i sällskap. Låter det konstigt?! 

Förr när jag verkligen var utanför så var det en helt annan känsla. Då var jag utanför helt ensam! Jag hade sällan någon vid min sida oavsett vad det än gällde. Alla dessa minnen och ffa de personer i min skolklass som bestämde sig för att jag var ett perfekt mobbingoffer har jag försökt att göra mig av med. Det gör inte längre ont att tänka på dom.  Inte heller på vad de gjorde. Det de gjorde är en del av allt som skapat mig till den jag är idag. Jag känner ju dock inte att jag skulle vilja umgås med nån av dom men att säga hej skulle jag definitivt klara av numera. Klassåterträff har jag aldrig varit på och kommer nog inte att gå på nån i framtiden heller. Kanske om jag blir en känd sångerska 😉😄

Men åter till känslan av utanförskap. Är det fel av mig att vilja dra mig tillbaks ibland? Att välja vem jag vill umgås med just då? Eller att vara helt ensam? 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela