Ja det känns kanske otroligt för er som känner mig IRL men ibland kommer den där gamla känslan med utanförskap tillbaks. Att jag inte har nån rätt att ha vänner, att jag ska vara ensam och dra mig undan. Impulsen att jag ska dra mig undan är väldigt stark och kan vara svår att motstå. Kanske är det då jag sätter mig vid ett annat bord vid lunch, kanske jag tar en stol och sätter mig på ett litet avstånd istället för att slå mig ner i soffan trots alla kommentarer om att jag borde sitta vid deras bord, i soffan etc. Detta är mitt sätt att vara med men ändå hålla avstånd. På nåt sätt känns det som en gyllene medelväg. Andra dagar kanske jag struntar helt i vad den där rösten talar om för mig och därför tar jag plats mitt i centrum. Oftast tar jag verkligen plats då också, pratar, skämtar mm. När jag tänker efter så kan jag se att det kanske är svårt att förstå hur jag kan vara så olika. Jag förstår det inte ens själv när jag nu tänker på det. Men ibland vill jag vara utanför, jag vill inte vara mitt i smeten utan jag vill bara få sitta lugnt och tyst, inte prestera, inte få en massa frågor, inte bli tvingad att flytta/byta plats. Jag vill helt enkelt känna mig utanför men i sällskap. Låter det konstigt?! 

Förr när jag verkligen var utanför så var det en helt annan känsla. Då var jag utanför helt ensam! Jag hade sällan någon vid min sida oavsett vad det än gällde. Alla dessa minnen och ffa de personer i min skolklass som bestämde sig för att jag var ett perfekt mobbingoffer har jag försökt att göra mig av med. Det gör inte längre ont att tänka på dom.  Inte heller på vad de gjorde. Det de gjorde är en del av allt som skapat mig till den jag är idag. Jag känner ju dock inte att jag skulle vilja umgås med nån av dom men att säga hej skulle jag definitivt klara av numera. Klassåterträff har jag aldrig varit på och kommer nog inte att gå på nån i framtiden heller. Kanske om jag blir en känd sångerska 😉😄

Men åter till känslan av utanförskap. Är det fel av mig att vilja dra mig tillbaks ibland? Att välja vem jag vill umgås med just då? Eller att vara helt ensam? 

1 kommentarer

Anonym

26 Mar 2018 21:24

Känner igen mig så mycket. Jag har själv kommit fram till att det är okej att känna och välja så. Mitt sätt att finna min balans just nu utan prestation. Lyssna in mig. Å jag märker då att det är min väg. Om jag har balansen å tar hand om mig så behöver jag inte dela upp mig så mycket utan kan vara mer å mer samma person oavsett var jag befinner mig. Det betyder däremot inte att jag inte har stunder då jag inte känner mig utanför eller att jag inte passar in. Å det är skitjobbigt vissa dagar. Att vi jobbar fast vi är i våra processer är mycket i sig. Då är balans otroligt viktigt. Å det är att göra bra val utifrån stunden även om det ibland innebär en känsla av utanförskap. Så tänker jag och kämpar på. Kram

Kommentera

Publiceras ej