Har så svårt att acceptera att jag inte orkar så mycket som jag vill numera! Min kropp säger bara stopp och likaså själen.... och det är frustrerande! Jag orkar inte hålla fokus och minnet fallerar om jag försöker ignorera vad kropp och själ talar om
för mig. Och varje gång jag får backa känns det som ett nederlag... ett misslyckande... och då kommer den där rösten som så gärna påminner mig om hur misslyckad jag är...
Därför kändes det extra gott idag att få höra flera personer som undrade om jag skulle sjunga idag i kyrkan. Vi var nämligen inte i den vanliga kyrkan utan i equmenia-kyrkan som vi samarbetar med bl a genom att ha några gemensamma gudstjänster under året.
Senast jag var i deras kyrka så var det just när jag sjöng på en konsert och de vill så gärna höra mig igen. Det kändes skönt inombords att vara uppskattad och sen kommer de ju att få höra mig på midnattsmässan på julafton!
