Innan i veckan så rasade jag ner i det djupa mörka hålet som jag lyckats kravla mig upp ur. Jag blir så trött då det känns som ett misslyckande... jag VET att det inte är ett misslyckande men det KÄNNS så. Kan höra den där rösten som säger till mig att jag är värdelös, jag kan ingenting.., min kroppshållning förändras och den här gången såg jag även att min blick ändrades. Jag har faktiskt kunna börja titta mig själv i ögonen även om det är skitsvårt! 
I alla fall så lyckades jag berätta för psykologen vad det var som gjorde det och nästa gång ska vi påbörja sorgebearbetning då det är det som behövs som ett nästa steg. 
Ett tag funderade jag på om det verkligen är värt att känna mig så här varje gång jag rasar tillbaks. Enklare är det ju att stanna kvar och inte kämpa tillbaks upp igen... men efter att jag skrev en lista (den blev väldigt lång) på allt jag faktiskt åstadkommit och förändrat så är det faktiskt värt det! Eller rättare sagt JAG ÄR VÄRD DET! 
Ska försöka acceptera att jag trillar ner ibland och att det faktiskt är ok att göra det... att inte se det som ett misslyckande... 

Jag har anmält mig till en nybörjarkurs i andlig healing! Ska bli en spännande tid och ser det som en personlig utveckling som verkligen kommer hjälpa mig

Kommentera

Publiceras ej