Tog ett beslut häromdagen efter att ha funderat några dagar. Jag tänker ansöka om Särskilt högriskskydd igen. Trodde jag inte skulle behöva det mer men så fel jag hade... Idag fick jag meddelande från min läkare att hon skriver ett nytt intyg och
skickar det till Försäkringskassan. Så imorgon, eller på fredag, så ska jag ta mod till mig och gå in till min chef och be henne skriva under ansökan. Krävs nämligen att arbetsgivaren gör det. Så då måste jag berätta hur jag mår innerst inne... och hur
behandlingarna/sessionerna hos psykologen påverkar mig...
Känns som jag öppnar hela min bröstkorg och håller fram mitt hjärta utan att veta riktigt om hon tänker sticka kniven i det eller hon sätter tillbaks det och stänger bröstkorgen så att ingen annan mer än hon kommer att veta...
min hjärna målar alltid upp en massa hemska scenario och får mig verkligen att tveka vid sådana här tillfällen. Har man blivit utsatt av de man mest skulle kunna lita på så varför ska jag lita på min chef? Ungefär så säger både hjärna och kropp till mig
just nu. Visst finns det andra tankar i hjärnan också som att det finns ingenting som talar för att det ska bli nåt annat än ett väldigt bra samtal. Min chef känns väldigt empatisk, ser sina medarbetare på ett sätt som ett fåtal chefer kan. Sen har
hon kanske lite väl mycket annat så hon kan inte alltid prioritera att prata med en medarbetare som är lite nere...
men som sagt, imorgon eller på fredag ska jag försöka hitta en möjlighet till ett samtal med henne. Bara mina nerver kan hålla sig lugna....
