Var hos psykologen häromdagen. Blev en riktig pärs måste jag säga. Jag skulle välja två olika par fötter (utklippta i färgad filt) som representerade mig samt den personen som jag ville konfrontera, i detta fallet min morfar. Mina fötter valde jag gula barnfötter och för honom blev det de största fötterna som fanns och de var svarta. Inga problem att välja och kände inte heller något när jag la ut de på golvet, mittemot varandra. Däremot hände något när jag ställde mig på "mina" fötter... jag blev den 10-åriga flickan som stod framför sin morfar. Jag kunde inte ens titta på "honom" trots att jag innerst inne visste att det endast var ett par svarta fotavtryck. Den sorg som jag kände började välla upp inom mig fick mig att stelna helt. Jag kunde verkligen inte röra mig för annars hade jag tagit ett steg bort från "mina" fötter. Jag kunde inte säga något till "honom" alls utan bara grät. Psykologen höll sig i bakgrunden och sa hela tiden att det är ok att vara ledsen, det är ok att visa känslor etc. Tack vare hennes ord kunde jag ändå stanna kvar i rummet och inte dissociera. Men att åter känna vad den 10-åriga flickan kände för sisådär 35 år sen var en omtumlande upplevelse. Känslan av att vara ensam och väldigt hjälplös i ett rejält underläge. 

Till nästa gång är jag mer förberedd och har även bett psykologen om att jag vill ha mer stöd från henne, att hon står i närheten så att den 10-åriga flickan kan känna att hon inte står ensam framför "honom" 


Kommentera

Publiceras ej