Häromdagen var jag på trauma sensitive yoga igen. Andra gången. Inte så skrämmande att gå dit och vara själv med instruktören, snarare en känsla av ett privilegium. Däremot kämpar jag fortfarande mycket med att inte bara "härma och häng på" utan lyssna
på kroppen och vad den säger att den vill istället. En rörelse kände jag verkligen att jag absolut inte kunde göra och då kom genast tankarna "fly inte från detta nu, börjar inte gråta, hur svårt kan det vara liksom att låta händerna glida från låret
strax över knät, över knäna och ner på skenbenen, bara gör det nu!" men icke att jag kunde... så stark illamående-känsla som välde upp inombords är det sällan jag känner men det är nåt med mina knän alltså. Om jag bara kunde minnas vad och varför... Denna
gången kunde jag mer känna (eller kanske rättare sagt inte känna) vilka delar av kroppen jag inte känner. Inte konstigt att jag känner mig splittrad emellanåt. Tänkte jag skulle rita av mig själv och utelämna de delar jag inte känner alltid så kan ni
också få en bild av hur det är.
Det är väldigt konstigt att alltid få höra "om du vill, det är en möjlig rörelse, eller så gör du något annat" under yogan, vid varje ny rörelse som ett mantra som upprepas hela tiden. Men det tar ju också lång tid för mig att låta vissa saker
få sjunka in så det är inte helt fel. Men kan tänka mig att det inte skulle funka för alla!
Nästa yogatillfälle är igen om 14 dagar.
