Var hos psykologen i torsdags. Eftersom jag sedan tidigare nämnt att jag kan bli stel och frånvarande i intima situationer så ledde hon in samtalet på det. Hon försökte bena ut vad det kan bero på. Jag vet helt enkelt inte varför det blir så när jag får
beröring på vissa ställen. Visst kanske inte det är konstigt på det stora hela men vissa ställen på kroppen är ändå lite skumt faktiskt som t ex mina knän och fötter. Kroppen minns något som gör att det blir en frysreaktion men hjärnan har trängt
undan minnet. Så hur skulle jag då kunna bearbeta det när jag inte vet vad jag ska tänka på?
Men till slut blev det ändå ett minne där jag har dissocierat, lämnat min kropp, och ser situationen ovanifrån. Jag ser mig själv och jag ser min morfar. Men jisses vilken pärs det blev att bearbeta! Och jag är långt ifrån klar med det känns det som.
Men med psykologens hjälp så dissocierade jag inte iaf. Klarade det bra själv till en början men till sist brast det för mig och jag kunde inte fokusera på att vara kvar i rummet. Ångesten blev överväldigande.
Men jag är nöjd med arbetet jag gjorde! Var svintrött på kvällen och hela veckoslutet har jag känt mig påverkad av det. Men när jag nu tänker tillbaks till sessionen i torsdags så inser jag hur stark jag faktiskt var! Jag är verkligen på väg att ta mig
igenom allt detta och börjar se slutet på det. Och jag är så mycket mer än "good enough" 😉
