Igår var jag på en föreställning, en one-woman-performance, av Ellinor Ingvar-Henschen. Hon har skrivit en självbiografi som heter "En sång om övergrepp, kärlek och mod", och hade nu gjort en föreställning om den första delen av boken. Jag blev
djupt berörd och kämpade emot gråten några gånger. Med mig vid min sida hade jag en nära vän som jag litar blint på och visste att hon skulle finnas där för mig om jag så behövde. Även om jag blev riktigt djupt berörd och mina egna minnesbilder flimrade
förbi när Ellinor berättade om sina på scenen så kände jag ändå ett hopp. För skammen kom aldrig, inte heller känslan av att vara värdelös eller äcklig eller misslyckad. Jag kände inte att något av det jag varit med om är mitt fel, jag var ju bara
ett barn!
Helt fantastiskt var det iaf!
Men jisses så mycket jag har drömt inatt! Men känslan av att ingenting är mitt fel fanns fortfarande kvar när jag vaknade.
Jag rekommenderar varmt hennes självbiografi om du ännu inte läst den. Läser du den som ljudbok så är det hon själv som läser den samt att hon blandar in musik och sång ibland.
Kommentera