Om ni följt mig ett tag så har ni sett hur jag kämpat mot mina hjärnspöken, dvs mest mentalt men även existentiellt och andligt. Har nästan fått omprogrammera min hjärna helt och hållet. Tvivel på min existens och om det finns nån mening med att jag ens
lever har kommit ibland och ofta har då min tro funnits där. Tron på Gud men även på allt det där andra med änglar, energi, ljus mm. Den biten har bara vuxit sig större och starkare i mig. Jag sa till en kompis häromdagen att jag faktiskt kan se
ljuset i tunneln nu och menade på att jag kanske är på väg ut ur allt skitet nu, jag kan se slutet. En annan vän sa till mig att det var jag som är ljuset, att det är min energi som blivit ljusare och starkare. Visst känner jag mig mer fylld av energi
och nästan lite annorlunda ibland. Men så kommer det då något som får mig att vackla...
Jag har börjat på yoga som jag berättat tidigare. Var där igår och det blev en tuff upplevelse. Alla känslor som sitter fast i kroppen och som bara vill ut... varför blir jag förvånad??? Men som min psykolog sa till mig så har jag bearbetat mycket
mentalt och existentiellt och nu är det dags att jobba med kroppen och bearbeta det som sitter i den. Det gör ju att ångesten ökar nu när jag precis har börjat rota i det och i takt med att jag kan släppa och faktiskt börja känna igen så borde
det verkligen bara gå på rätt håll. Jag vet ju numera att jag duger precis som jag är och nu ska jag bara känna det i kroppen också, att känna mig stolt över den jag är.
Kommentera