Fasen vad det är skitjobbigt just nu.
Kom på mig själv idag med att jag önskade mig tillbaks igen till tiden då jag kunde stänga av, att inte känna allt det som bubblar inom mig. Så skönt det hade varit! Men som en skrev till mig så är det också skönt att bli fri och inte behöva stänga av.
Fast vägen dit känns riktigt jobbig just nu.
Och så hatar jag mig själv, eller rättare sagt, jag hatar min kropp. Kanske beror det mycket pga känslorna som pockar på uppmärksamhet konstant. Det känns som min kropp sviker mig igen när ångesten slår till. Att jag inte riktigt fixar det själv, ffa
inte när paniken kommer. Min kropp har svikit mig så många gånger tidigare så kanske är jag van att slå på mig själv och tänka att det är fel på mig och min kropp. Min kropp som kunde känna en sexuell njutning som jag inte ville ha, känslor
som jag inte fick visa, barnlöshet och så då ångesten... min kropp har svikit mig så många gånger, hur ska jag då kunna älska mig själv?
