Min inre resa

Välkommen att ta del av min inre resa.

Att se sig själv

Publicerad 2018-11-10 22:53:39 i Allmänt,

Kommer på mig ofta med negativa tankar om mig själv... att jag är värdelös, ful, misslyckad mm. I fredags lyfte jag det i supportsamtalet som är varannan fredag och jag kände hur ledsen jag blev och hur jag dömde mig själv för att ha tagit upp det. Men jag känner att mina gränser och krav som jag sätter upp för mig själv är totalt fel och jag måste på nåt sätt lära mig att se på mig själv på ett mer sunt sätt, inte ställa krav som är i princip omöjliga att nå och inte straffa mig själv för att jag trilla tillbaks i gamla spår...
Fick i uppgift att skriva ner alla krav, olika sätt jag straffar mig själv på etc. och nu är jag livrädd för att börja skriva listan! När listan är färdig ska jag maila den till min psykolog... 
Hur ska jag reda ut detta?? Kommer jag verkligen kunna se det i skrift??? Är så rädd så tårarna kommer... 

Svårt att acceptera

Publicerad 2018-10-28 22:23:59 i Allmänt,

Har så svårt att acceptera att jag inte orkar så mycket som jag vill numera! Min kropp säger bara stopp och likaså själen.... och det är frustrerande! Jag orkar inte hålla fokus och minnet fallerar om jag försöker ignorera vad kropp och själ talar om för mig. Och varje gång jag får backa känns det som ett nederlag... ett misslyckande... och då kommer den där rösten som så gärna påminner mig om hur misslyckad jag är... 

Därför kändes det extra gott idag att få höra flera personer som undrade om jag skulle sjunga idag i kyrkan. Vi var nämligen inte i den vanliga kyrkan utan i equmenia-kyrkan som vi samarbetar med bl a genom att ha några gemensamma gudstjänster under året. Senast jag var i deras kyrka så var det just när jag sjöng på en konsert och de vill så gärna höra mig igen. Det kändes skönt inombords att vara uppskattad och sen kommer de ju att få höra mig på midnattsmässan på julafton! 

Anar att det finns något mer

Publicerad 2018-10-25 22:44:41 i Allmänt,

De senaste gångerna hos psykologen så har samtalen handlat om min mamma och hur hon har påverkat mig. Och fortsätter påverka mig fortfarande trots mina 45 år...
Senast så blev det EMDR också ang en viss händelse. Jag blev då observant på att det finns något mer, något som jag tydligen stoppat undan väl för att inte minnas... och hur jag ska få fram det har jag ingen aning om men tänker att det dyker nog upp när tiden är mogen precis som allt annat har gjort. 

Jag kan bli lite irriterad på mig själv som låter henne påverka mig så mycket fortfarande men samtidigt så förstår jag så väl varför också. Den rädslan jag kände när jag bearbetade minnet med hjälp av EMDR var inte liten precis. Livrädd är rätt ord! Men samtidigt minns jag inte heller nån fysisk bestraffning så hur hänger det ihop?? 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela