Min inre resa

Välkommen att ta del av min inre resa.

Berg och dalbana

Publicerad 2018-02-28 04:00:49 i Allmänt,

Mina känslor åker verkligen berg och dalbana just nu. Började gårdagen med ett besök hos massören och då kom givetvis tårarna och jag försökte kontrollera det och det gjorde det nästan värre... men till sist fick jag allt under kontroll. Blev dock väldigt trött och det påverkade mig under resten av dagen. På eftermiddagen övergick det mer och mer till ilska. Tror säkert jag snäste av nån på jobbet med... 😳 jag känner inte igen mig själv! Fast det har jag inte gjort på nästan ett år nu. Men sent på eftermiddagen så inser jag att jag håller på att bryta ihop. Turligt nog så var konferensrummet ledigt och jag hamnar storgråtandes i soffan och funderar på hur jag ens ska kunna ta mig hem från jobb! Ingen som jag litar på fanns kvar på jobb då klockan började närma sig 16. Jag fick iaf iväg ett sms till massören som genast hörde av sig med tips för att jag skulle ta mig ur den nedåtgående spiralen. Kunde även ringa henne lite senare när hon hade hämtat sina barn från dagis. Med hennes tips och hjälp kom jag upp från soffan iaf. Det bästa för att bryta min ångest är fysiskt arbete så jag satte sedan igång med att tömma det mesta från mitt skrivbord. Trött som tusan efter både detta bryt men även märkt av influensan som envist hänger kvar lite grann i kroppen men jäklar i det vad jag jobbade effektivt! Gav utlopp för många känslor där när jag slängde ner en massa i flyttlådan jag hade med mig. Kommer att elda upp allt! Jag vill inte ha några minnen kvar alls på papper eller nåt, jag vill bara lämna stället nu. Känns renande att elda upp det. Nu har jag två dagar kvar som jag ska ta mig igenom och sen hoppas jag att jag kommer hitta tillbaks till glädjen att få köra till jobbet igen, att känna att arbetsgivaren bryr sig om mig, att få känna mig värdefull...inte stampad på, utnyttjad, värdelös och osynlig...

Nu är klockan fyra på morgonen. Hoppas på en timmes sömn till om jag bara kan somna om trots alla tankar och känslor som far rundor inombords

Varför finns jag egentligen?

Publicerad 2018-02-24 18:29:15 i Allmänt,

Ibland så tänker jag varför jag egentligen finns till. Jag var död några minuter när jag föddes så varför blev jag återupplivad? Till ett liv där min mamma inte älskar mig utan jag försöker göra allt för att hon överhuvudtaget ska se mig på ett positivt sätt. De negativa sätten såg hon alltid även när jag inte ens visste och troligen inte hade varit nåt dumt. Men allt för att kunna straffa mig. Sedan hamnar jag då i händerna på min morfar. En morfar som älskar mig och jag honom för det är ju den enda personen som håller om mig! Men sen tar det en helt annan vändning. Jag känner att nånting är fel men morfar säger till mig att jag absolut inte får säga något, det är vår hemlighet. Och hemligheter berättar man inte för någon! Han utnyttjar mig på så många olika sätt men alltid, eller nästan alltid, på ett "snällt" sätt. Detta medför att jag får en introduktion till sexlivet alldeles för tidigt och definitivt på helt fel sätt. 
Skolgången var inget kul heller. Tyst och tillbakadragen var jag ett suveränt offer. Hade ju inte så stor tillit till de vuxna heller så jag sa ju aldrig något. Klart som tusan man skulle kalla mig en massa öknamn, reta mig för mina icke märkeskläder... 
Barn kan jag heller inte få. Pallar inte fler försök då varje missfall är en rejäl pärs att ta sig igenom. Smärtan skär i mig när man hör uttalande såsom att det inte är så himla fantastiskt när kungabarnen får barn då vanliga kvinnor får det varje dag. Vad är jag då? Ovanlig? Kvinna? 

Med allt detta i bagaget så undrar varför finns jag egentligen? Hur är det ens möjligt att komma ut från detta och fortfarande vara normal? Hel som människa är jag absolut inte men på god väg att läkas. Och vad är meningen att jag ska göra här på jorden? Bli trampad på och använd som dörrmatta och bara lära mig att säga "ja och amen" till chefen? Eller finns det nån annan mening? En högre mening kanske? 
Nånting har ju gjort att jag överlevt allt detta! Vad? Varför? 
För nånting måste det ju vara för annars kunde ju den där läkaren låtit bli att få liv i mig den där dagen i augusti 1973....

Sjuk

Publicerad 2018-02-22 17:01:21 i Allmänt,

Då får jag se mig besegrad av årets influensa. Feber, ont i kroppen, irriterad i halsen samt en rejäl huvudvärk. Insjuknade igår och är väl egentligen inte så förvånad över att det blev just igår. I tisdags fick jag behandling hos min Bowen-terapeut på förmiddagen (ont i axlar och ffa skuldrorna) och på kvällen var det stödgrupp och där jag öppnade på "kranen" lite till. Verkar vara svårt att hålla emot nu när jag väl har börjat släppa ut mina känslor. Är ju dock inte riktigt van ännu på att det är riktiga känslostormar som kommer. Att gråta stilla och tyst hade ju varit lite enklare iaf, men så är det inte. Kanske inte så konstigt när 45 års instängda känslor ska komma ut. 
Iaf insjuknade jag efter detta. Inte så konstigt tänker jag och nu är jag ju tvingad till att vila vilket kroppen behöver. 

De gånger som jag tidigare haft influensa så får jag ffa ont i ryggen samt i lårmusklerna. I år skiljer det sig något. Jag har rejält ont i höfterna och bäckenet istället! Jag vet att känslor gärna sätter sig just på höfterna så kanske därför det flyttat på sig men att jag fortfarande har rejält ont och är öm efter ett dygns sjukdom är inte normalt för mig iaf. Men just nu känns inget normalt med allt som händer och sker i min kropp med känslor som stormar runt. 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela