Jag har accepterat att min morfar är min förövare likväl som han också var den som såg mig, älskade mig, som barn. Men han utsatte mig för sexuella övergrepp och lärde mig saker som ett barn aldrig borde ha nån som helst vetskap om.
Däremot har jag aldrig satt ihop min mamma med just ordet förövare. Inte förrän idag när jag satt och tänkte på det på jobbet... för den psykiska misshandeln jag blev utsatt för som barn genom att konstant bli förminskad, minimal beröring, definitivt
ingen kärleksfull beröring, straffad för saker som jag inte ens visste var fel och säkert inte var fel heller om nån annan hade gjort samma sak, det gör ju henne faktiskt till en förövare! Kanske är det så jag behöver se på henne för att kunna ta
mig vidare? Just nu är det mycket känslor som varit instängda i min kropp som kommer upp till ytan tack vare yogasessionerna jag går på. Är tacksam att jag är själv med läraren då det kanske inte blir så pinsamt om tårarna skulle börja rinna. Fast
en liten del av mig tycker nog att det vore fruktansvärt pinsamt. Var nära senast jag var där... på måndag får jag väl se vad som händer
Kommentera