Tänk om jag nångång hade haft förmågan att tro på mig själv och lita på att jag faktiskt kan något!
Idag var det jympadags och terminspremiär och som vanligt ett helt nytt pass. Har inte lett den här intensiteten heller på ett år så för det första så tvivlade jag starkt på min kondition och om jag skulle orka. Inga problem precis utan jag orkade fint! Svettig och trött men orkade det gjorde jag!
För det andra så kände jag mig inte alls särskilt förberedd men det var en (!) låt som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra så jag fick titta på fusklappen men det var väl inget stort problem egentligen. Jag lär säkert komma av mig senare under terminen också!

Men varför känner jag mig då så himla osäker och nedvärderar mig själv?! Varför kan jag inte känna en enda gång att "det här fixar jag!"??!
Jag vet ju nu att jag gjorde ett bra pass idag men ändå är det i mina tankar bara hyfsat. "Inget är så bra så det inte går att göra bättre!" Den strofen sitter hårt fast i mina tankar. "Du ska inte tro att du är nåt" fick jag höra ofta, från min egen mamma, när jag växte upp.
Men jag vet ju att det är fel! Jag vet ju att hon inte hade rätt! Jag vet ju att jag faktiskt kan! Men ändå är känslan i magen/kroppen nånting helt annat än det jag faktiskt vet!
Jag är ju egentligen inte korkad men känner mig det ändå eftersom jag vet innerst inne att mina känslor och inlärda beteenden, tankar etc är helt fel!
Hur ändrar jag på detta!? Snälla, hjälp mig! 😔

Kommentera

Publiceras ej