04 Oct

06:04
Twitter Facebook

Medarbetarsamtal

0kommentarer

Igår började jag dagen med att träffa min terapeut. Hon tycker att jag ser annorlunda ut, inte bara på håret utan även i ansiktet, hur jag sitter etc.
Hon undrade om jag hade tittat på mig själv ordentligt i en spegel och det kan jag nog ärligt säga att jag definitivt inte gjort de senaste 20 åren, om inte 30-40 år... Ska se om jag faktiskt vågar titta mig själv i ögonen... 😱
Jag tror att sjukgymnasten har en väldigt stor del i den här förändringen. Hennes ord är med mig varje dag och jag försöker tänka på vad hon sagt och gjort!

"Jag önskar att jag aldrig hade fötts!" Den meningen lyckades jag faktiskt säga högt igår! Först var det en enorm lättnad över att jag äntligen sagt det men sen sköljde ångesten över mig. "Varför sa jag det? Sånt säger man ju inte!"
Jag kommer iaf snabbt tillbaks när jag dissocierar numera. Fast igår blev jag fruktansvärt trött efteråt. Sessionen tog nästan 20 minuter längre än normalt men hon ville inte släppa iväg mig förrän jag var ok. Jag tog sen en liten omväg till bilen bara för att få en promenad till bilen.

För efter lunch skulle jag ju behöva vara helt klar i huvudet igen! Då var det nämligen dags för medarbetarsamtal! Orolig som vanligt, kanske lite mer då vi har en ny chef. Men det visade sig att jag inte alls behövde vara orolig för det! Hon hade mitt mående i fokus! Det är viktigt för henne att jag (eller all personal!) mår bra på jobb! Då presterar vi också! Nöjd efteråt och ett förslag att fundera på...

Allmänt
Kommentera

Kommentera

Publiceras ej