Promenad i snöyran idag längs havet, tillsammans med diakonen. Blir helt andra samtal med henne än med terapeuten fastän lite om samma saker.
Idag ställde hon en fråga, "vad behöver du för att kunna gå vidare?"
Acceptera faktum svarade jag...
"Förlåta?" undrade hon.
Det är ju exakt det jag behöver!
Min morfar var det som vi pratade om...
En del av mig vill förlåta honom medan en annan del inte ens kan drömma om det!
Hon frågade mig om hur länge han varit död, om jag sörjde honom, om jag var på begravningen. Sörjde honom har jag nog aldrig gjort men en begravning är alltid känslosam och jag har alltid nära till tårar. Men dessa frågor väckte ett annat minne, dagen han dog! Jag var ensam hemma då mina föräldrar var på bio tillsammans med min morbror och hans fru. Sjuksköterskan från hjärtintensiven ringde där han var inlagd och sa att han fått en stor hjärtinfarkt och att det var läge att komma in till sjukhuset. När jag hade lagt på så var min första tanke "jaha, det skiter jag väl fullständigt i!!" Efter ett tag började jag fundera att mamma och hennes bror borde ändå få veta men hur tusan skulle jag ta mig till bian? Efter ytterligare en stund fick jag tag på en kusin som hämtade mig och vi körde ner till bian. Bankade på dörrarna, blev insläppta och förklarade ärendet. Jag fick gå in i biosalongen och försöka få ut dom därifrån. Min mamma och hennes bror körde direkt till sjukhuset men det var för sent. Han var avliden när de kom in.
Jag kan anklaga mig själv då jag inte agerade direkt efter samtalet. Om jag hade gjort det så hade de kanske hunnit vara där när han dog? Men en del av mig försöker intala mig att det var nog redan försent när sköterskan ringde, att han var borta redan då men hon ville inte säga det på telefonen.
Ja, det som är gjort är gjort men jag skäms för min första tanke, "det skiter väl jag i!"
Kommentera